tisdag 2 april 2024

Sju månader

Igår fyllde Isak sju månader. De flesta som träffar honom påpekar att han verkar vara en väldigt nöjd en, vilket nog stämmer. Isak gör inte mycket väsen av sig utan trivs bra med att bara se sig omkring och undersöka sin omgivning. Just nu hittar han alla småsaker som blivit liggande på golvet- smulor, dammråttor, legobitar, papperslappar. Han blir helarg om man tar något ifrån honom men tröstas fort om han får något nästan lika intressant. Isaks revir blir större för varje dag. Han har tagit sina första krypsteg men ålar sig fram ifall det handlar om längre sträckor. Igår drog han sig upp mot den öppna diskmaskinsluckan och låtsades kunna stå. Det slutade med en vurpa. 


Isak äter gärna fruktpuré och gröt. Annan mat grimaserar han illa åt. Han sover fortfarande lika bra på dagen som dåligt på natten. Just nu är han väldigt rastlös om nätterna, vilket någon säkert skulle förklara med att "han lär sig så mycket nytt nu" och "det är säkert en fas". Hans tandlösa leenden dagtid kompenserar för de dåliga nätterna. 


Nu väntar vi på våren. Under påsken fick vi redan lite hopp om vår men idag har vi vaknat till snöstorm. Men våren kommer alla år och snart kan vi sitta i sandlådan och äta sand.

söndag 17 mars 2024

Sex år

Igår invaderades vårt hem av tretton flickor och Elin överöstes med presenter och kort. Idag har vi firat Elin här hemma och hon fick sina rullskridskor som hon väntat på så länge. Vädret tillät inte provåkning så hon har farit runt på hjul inomhus i stället. Hon är fortfarande mycket i farten, vår Elin. Ofta står hon upp och ner och hon klättrar gärna på allt som går att klättra på. Hon får träna redskapsgymnastik två gånger i veckan och det tycker hon mycket om. Resultatet är raka ben och sträckta vrister när hon står på huvudet här hemma. Trots att hon tycker om att röra på sig kan hon sitta länge och koncentrerat och rita eller pyssla. Hon har en konstnärlig sida som kommit fram mer under det senaste året. Hon har också nyligen börjat intressera sig för vårt piano och har en repertoar på fem melodier som hon klinkar igenom en i taget. 

Elin är fortfarande en envis och viljestark person. Hon ogillar "nej" och trotsar det gärna. Eller så väljer hon att inte lyssna, vilket retar gallfeber på mig ibland. Hon får raseriutbrott och skriker men lugnar sig ganska snart igen. Oftast är hon ändå på gott humör och då skiner hon som solen. Hon behöver odelad uppmärksamhet och njuter av tid tillsammans. Hon behöver känna sig sedd och hörd, vilket kanske är något som mellanbarn lider brist på.  

Elin är trots en normal själviskhet ganska omtänksam. Hon verkar ha många vänner på dagis och leker gärna med kompisarna utanför dagistid också. Här hemma är hon samtidigt både bästa vän och värsta fiende med sin syster. Isak skulle hon helst bära omkring på hela tiden och hon är alltid redo att sköta honom. Även om hon är lillasyster är hon ett av våra "stora barn", vilket kanske delar henne ibland. Hon är empatisk och trots ett tufft yttre egentligen ganska känslig. Hon blir rörd till tårar när hon ser på film. De svåra orden är svåra att säga och vid behov kommer hon med små lappar där det står "fölåt" eller "ja elskar dej". För läsa och skriva, det kan hon redan rätt så bra för att vara bara sex år. Det hon inte kan är städa upp efter sina lekar. 

Tänk att hon redan är sex år och ska börja förskolan i höst! Liksom alla mina barn har hon en alldeles speciell plats i mitt hjärta och jag är så glad att det var just Elin som kom till oss den dagen för sex år sedan.  

lördag 2 mars 2024

Ett halvt år

Idag är det sex månader sedan Isak föddes. Ett halvt år! Det här halva året har gått väldigt fort och vips har vi en rätt så stor bebis i huset. En som lärt sig åla lite för någon vecka sedan, som sitter stadigt tills han trillar omkull och som börjat äta mer fast föda. Väldigt små portioner och med varierande framgång, men ändå. Isak är fortsättningsvis en nöjd och glad prick och är lätt att distrahera med en leksak eller miljöombyte ifall han gnäller. Han upptäcker sin värld som till största delen utgörs av vårt vardagsrum och han smakar på allt han kommer åt. Han upptäcker också nya ljud och låter gärna som en motorcykel. "Nänänä" kan han säga och något som jag givetvis tolkar som "mamma". Han tycker om att man busar med honom och man börjar märka hur hans humor utvecklas. Han sover bra på dagarna medan nätterna fortsättningsvis är varierande dåliga. Han är gärna med i syskonens lekar och om han kommer åt smakar han gärna på legobitar också.


Lillebror. Han som växer alltför fort.

måndag 26 februari 2024

Att förstå en treåring

Våran treåring är inne i en fas som sätter mitt tålamod på prov flera gånger om dagen. När jag säger "fas" säger jag det i hopp om att det här är något övergående, något hon växer ur. Är det enbart en personlighetsgrej kommer vi att ha stora utmaningar med henne. 

Iris är för det mesta en glad och påhittig liten. Hon har starka åsikter om hur saker och ting ska vara och när de här till synes små sakerna går fel kan det ha oproportionerligt stora konsekvenser. Det kan handla om att bananen är skalad, att den inte är det, att gurkskivorna på smörgåsen inte är ordnade som en blomma, att tortillabrödet är felvikt, yoghurten är serverad ur fel skål eller med fel sked. Ofta handlar det om kläder. Strumpan och byxbunten möts inte perfekt, strumpbyxorna är korviga, fel klänning, hon får inte gå ut i bara kjol när det är minus femton grader. Ibland önskar hon det omöjliga- brödsorten som tog slut igår och inte finns att få just nu, hon vill ha kläder hon inte äger. Hon får inte gå först in i bilen. Hon skulle själv knäppa upp säkerhetsbältet. Elin har finare kläder än hon. Vad som helst som går fel kan få henne att explodera. Hon kastar sig själv på golvet och skriker, tortillabrödet flyger, hon tvärvägrar att klä på sig och hon är totalt oresonlig. Ibland verkar hon inte själv veta vad hon vill och varför hon blev så arg. 

Jag vet att många situationer kunde undvikas genom att vara steget före. Problemet är kanske att jag inte alltid kan räkna ut vad som kommer att utlösa nästa utbrott. Jag gissar att det sällan handlar om det det ser ut att handla om. Fel smörgåspålägg är bara droppen som får bägaren att rinna över. Egentligen handlar det om att hon är lite hungrig, att hon är lite trött, att hon fått för lite tid i famnen, för lite uppmärksamhet eller något har hänt under dagen som hon inte kan förklara. För jag är ju likadan. Jag är också lättretlig om jag är trött eller hungrig. Skillnaden är att jag för det mesta kan behärska mig, även om jag gärna skulle lägga mig på golvet och skrika jag med. 

Det blir mycket muta, hota, lirka om dagen. Hårt mot hårt hjälper sällan. Ofta löser sig situationerna genom att avleda uppmärksamheten, byta strategi och försöka förstå vad det riktiga problemet är. Fem minuter efter att vi borde ha åkt finns det inte tid för sånt. Då bärs hon skrikande ut genom dörren med eller utan kläder. 


Här har vi kämpat en kvart för att komma iväg via matsalen till bilen för att åka hem från skidsemestern i Vuokatti. Då byxorna som erbjöds inte dög gick hon till matsalen iklädd endast trosor nertill. Solglasögonen ansåg hon att hon behövde. 

Det här hör till det svåraste i moderskapet. Det tar fram mina fulaste och sämsta sidor och jag känner att jag inte räcker till eller har tillräckligt med redskap för att vi båda ska komma ut ur dessa situationer på ett bra sätt. Hon med ett lättare sinne och jag med hedern i behåll. Ändå är jag den som borde kunna hjälpa henne och förstå henne och hjälpa henne att förstå sig själv. Det här är sannolikt bara en fas i min treårings liv. Det går över. Och också under de värsta utbrotten då hon skriker så vi blir döva och tortillan flyger över matsalen i Vuokatti är hon lika älskad.  

fredag 16 februari 2024

Nio år

Idag har vi fått fira Filip som fyllt nio år. Traditionsenligt inledde vi dagen med croissanter med Nutella och Filip fick välja middag och efterrätt. Det hör till och det är viktigt för honom. Lika viktigt var det för honom att själv vara med och köpa allt som skulle has till kompiskalaset. Det beskriver honom ganska bra. Han vill vara med och påverka och han vill gärna veta vad som kommer att ske. Omtänksam är han- han valde isglass åt sina systrar i stället för strutarna han visste att de inte gillar. 

Filip är en smart kille med ett stort hjärta och hög moral. Nu är jag förstås lite partisk. Men utifrån det jag sett verkar han vara en som kommer överens med alla och har många kompisar i många olika sammanhang. Den något blyga och försiktiga pojken är nu en väldigt social och utåtriktad skolpojke, även om nya saker ibland fortfarande avskräcker. Filip är känslig och reagerar starkt på motgångar och besvikelser. Han har stenkoll på saker som är viktiga för honom medan han för den som ser hans rum kan märka att han är en slarver. Han är inte bra på att städa och glömmer saker efter sig. Samtidigt kommer han ihåg detaljer från flera år tillbaka. Han kommer också ihåg vilka motståndare han mött i en turnering i somras och hur matcherna slutade och i vilken match han belönats för bra spel. Fotbollen har kommit allt starkare in i Filips vardag och han tränar gärna både på träningarna och hemma i korridoren. Förutom fotboll är lego ett evigt intresse. 

Filip är äldst i syskonskaran och han är en fin storebror som både kan ta ansvar och anpassa sina lekar till en lämplig nivå. Häromdagen lekte han hemlek med sina systrar. Andra dagar stänger han in sig i sitt rum och vill absolut inte ha några syskon där. Det är som det ska vara med andra ord. 

"Bra" brukar Filip svara på frågan om hur hans skoldag varit. Sällan berättar han mer. Redan nu märker jag att jag faktiskt inte vet om allt som hänt och jag måste lita på att han berättar om det hänt något utöver det vanliga. Ofta vill han hellre vara med grannen än med oss och vissa dagar ser vi knappt skymten av honom. Men om kvällarna när vi sitter i sängen och läser och försöker få lillebror att somna kommer Filip till vår säng och lägger sig mellan oss. Då kan det hända att han öppnar sig. Eller bara myser. Det får han gärna göra. 

fredag 2 februari 2024

Fem månader

Isak har hunnit bli fem månader gammal. Under månaden som gått har han hittat sina fötter och drar gärna av sig strumporna. Allt han får tag i provsmakas och studeras noggrannt. Han vänder sig smidigt från rygg till mage och är fem före att komma på hur man tar sig framåt. Han har fått provsmaka på fast föda ett par gånger men nu gäller det att börja på med smakportioner på mer regelbunden basis. 

På dagarna har Isak fortfarande en pålitlig rytm och sover fint i vagnen. Nätterna är däremot ganska dåliga. Vi sover rätt oroligt, eller snarare vaknar vi rätt ofta. Också det får vi lov att ta tag i något tag. De dåliga nätterna påverkar inte hans humör avsevärt, utan har är fortsättningsvis en glad och nöjd kille. Han skrattar åt syskonen som fånar sig och han får vara med i deras lekar. Vi har börjat gå på musiklek för att ha något regelbundet program och Isak har besökt simhallen för första gången. Annars går dagarna ut på att njuta av lugnet som råder när de andra barnen är borta. 




fredag 26 januari 2024

Swinghell

Fjällskidarklubben bjöd på gratiskväll i Swinghill. Trevligt, tänkte vi. Nu passar vi på. Vi hade kommit så långt som till att packa bilen när vi märkte att bakluckan inte vill stängas. Snabb kalkyl. Vi tar lilla bilen.  Bara jag och tre barn åker. I bilen börjar jag ångra mig. Tänker positivt. Kanske klarar Filip knappliften utan problem. Kanske har Elin under sommarhalvåret mirakulöst blivit duktigare än hon var i fjol och klarar sig mest själv. Kanske överraskar Iris som aldrig stått på skidor förr. Visst klarar jag mig med tre i backen.

Väl framme. Efter att ha svettats i skiduthyrningen är vi klara för backen. Det visar sig vara en ganska hujsig backe. Vi blir visade till barnbacken som Filip och Elin åker i ett par gånger medan jag försöker guida Iris. Sen meddelar Filip att den här backen är helt för lätt. De ska absolut prova stora backen. Gör en snabb kalkyl igen. Om Filip och Elin klarar sig ner kan jag komma efter med Iris. Problemet blir kanske liften upp men det löser sig. Hinner ångra mig men då har redan Filip och Elin satt fart. Elin faller efter 20 meter och behöver hjälp. Plogar ner med Iris hängande mellan mina ben och lyckas hjälpa Elin på med skidan hon tappat. Hon far iväg igen och jag ser henne falla ett stycke ner. Samtidigt kommer Filip med ena skidan i handen för han har fallit och får inte på den. Hjälper honom medan Iris fortfarande står mellan mina ben och stöder sig mot mina stavar. I nästa etapp tappar Elin kontrollen och åker störtlopp tills hon kastar sig omkull. Filip kör med samma taktik och fler skidor strittar. Väl nere vid dem ser jag äntligen liften långt där nere. Tittar uppåt i backen och gör åter en snabb kalkyl. Vi har åkt 2/3 av backen. Vi kommer aldrig att ta oss upp med liften. Vi tar av skidorna och börjar gå uppåt. Filip traskar tappert, Elin skriker ut sin ilska över backen. Iris drar jag efter mig med staven som lift varvat med att jag bär henne med skidorna på. Gå skulle hon aldrig. Sen piper hon. "Jag måste kissa". Så klart. Sen kissar hon. Sen gråter hon för att hon är våt och äcklig och jag fortsätter mitt arbete med att ta upp ungar och min egen slalomutrustning upp för halva Swinghill. Släpper några svordomar. "Mamma varför skrattar du?" undrar Filip. Jag kan inte låta bli att skratta åt den något komiska men samtidigt inte alls roliga situationen vi hamnat i. Ett par felkalkyler och man hittar sig gående upp för en backe det är tänkt att åka utför.

Det hela var ett misstag. Nu vet vi hur vi ska och inte ska göra i framtiden. Skidskolan nästa. Jag sätter mig på after ski under tiden.

Av olika anledningar tog jag inte en enda
bild idag. Bjuder i stället på en bild från
en mer lyckad upplevelse i fjol.